Hook Island 2 februari 2001
Vi har varit ute på havet i fyra dygn. Det är fredag förmiddag och en nordlig vind tilltar sakteligt genom sundet mellan Hook Island och Whitsunday island. Nåja, det gör inte så mycket. Vi hade ändå tänkt skrinlägga seglatsen sydöst mot paradiset Whitehaven Beach. Vädret är ostadigt, det har regnat enormt i natt och det kommer att fortsätta. Vi anar att Cumberland Charter, som vänligt nog lånat ut båten till oss, i sin ettsändning via VHF-kanalen kommer att anvisa oss en annan natthamn, som ligger 8-10 distans från Whitehaven. Det kommer att blåsa friska sydöstliga vindar, och då är det få natthamnar som duger. Det skulle i så fall bli en tuff bakläxa. Vi softar lite istället, snorklar, läser, paddlar omkring, eller gör ett besök på Hook Island underwater observatorium, ett dragplåster till ett pang som ligger intill med samma namn. Vi har erlagt 'mooringfee' så det är ok att åka dit och kasta sopor (urk) och duscha.
Vi kastade loss i måndags. Eftersom vi gillar att sova länge på mornarna, så bad vi Cumberland Charter att leverera vår catamaran vid en brygga på Hamilton Island. Mot en smärre avgift puttrade Rick ut på måndagmorgonen, medan vi åt långfrukost och kastade oss i poolen. Vid lunchtid steg vi ombord. Hon är inte snygg! utbrast Max - en Seawind 850, men rymlig och komfortabel. Massor med mat och dryck ombord, sjökort och litteratur, handdukar, linne, färskvatten, bensin...allt klart. Rick såg nöjd ut, hälsade oss välkomna och gick igenom en diger agenda. Eva och barnen gick och åt lunch. Två timmar senare började Rick känna sig klar. Då hade hann snudd på beskrivet varenda holme i området, ebb och flod, väder och vind plus alla detaljer om båten, dess utrustning och tekniska data. Solen gassade och vi ville ut och segla och visst var det fint i måndags när vi gav oss iväg norrut, fast det var motvind! Vi valde en säker hamn, Cid harbour, där vi enligt handboken skulle känna oss säkra i alla väder. Djupet är 9 meter i det spegelblanka sundet, vi kastar ankar och vi släpper ut 4 gånger kätting. Klockan är fem och det är full sommar. Pojkarna tar snurran, övriga paddlar och badar. När pojkarna återvänder är det knappt någon luft kvar i gummibåten. Vi försöker pumpa upp jollen men ventiler och pump är trasiga. Jollen sjunker långsamt och det återstår inget annat än att tömma och hissa upp den. När solen började gå ner blev vi hungriga och gick på upptäcksfärd i kylskåpet. Jösses! Kyckling, stekar, jätteräkor, korvar, fisk, ostar, godis och massor med frukt och grönsaker. Var ska vi börja?
Tisdagens morgonanrop via VHF handlade givetvis om jollen, men också om vattnet som faktiskt smakade illa. Den sprakande rösten från Cumberland Charter var oroad. Vi bestämde att vi skulle gå västerut till Shute Harbour på fastlandet, där vi skulle möta Graham. Svaga vindar gjorde att vi även denna gång fick gå med motor. Vid tvåtiden var vi klara. Då hade vi fått en ny jolle, nytt vatten, is och bensin. Nu då? Jodå, det gick att segla. Även denna gång var det motvind. Vi stack rakt österut, förbi Daydream och Molle Island. Hon gör fyra knop i bris, men vilket avdrift! Eftersom båten knappt har någon köl duger hon bara för undanvind. Det fick bli motor. Vid fem var inne i natursköna och säkra Nara Inlet. Värmen är nästan tryckande på kvällen och Max, Anna och Eva väljer att sova på däck, man fäller ner bordet och gör en stor säng av hela utrymmet under "presenningtaket". Härlig känsla!
Onsdag och torsdag ägnades åt att runda Hook Island via Stonehaven och Butterfly Bay. Massor med härlig segling i halvvind, stundtals 15 till 20 meter i byarna. Rekordet är 7,6 knop och då trodde vi masten skulle gå av. 'She's not a racingboat!' hade Rick sagt, och det är faktiskt sant. Hade vi sluppit släpa på den tunga jollen, hade vi nog gjort 9 knop!