Kaikoura 26 januari 2001

Här sitter vi på en liten camping nära flygplatsen i Christchurch och det är vår sista dag här på Nya Zeeland. Landet som vi drömt om så många gånger att få besöka! Jag kan inte säga att jag är besviken ett enda dugg, trots höga förväntningar. Vi har trivts väldigt bra hela familjen i detta vänliga och lättillgängliga land. Men allt gott har ett slut. Slut och slut förresten, det osannolika med den här resan är ju att det bara fortsätter... Imorgon är vi i Australien och i övermorgon mönstrar vi på en båt bland korallöarna i Whitsundays!



Inatt var det mer dramatiskt! Vi hade i Hamner springs (där vi badade i varma källor) beslutat att åka till Kaikoura, 20 mil norr om 
Christchurch. Kaikoura var för bara några år sedan känt för sina skaldjur, framför allt hummer. Kaikoura betyder faktiskt på Maori "to eat crayfish" men 1987 började man med turer för att titta på valar. Det lär vara det mest "säkra" stället i världen att se t ex kaskelotvalen.När vi kom fram efter en mycket dryg körning längs krokiga "alpvägar" var vi dödshungriga. Slog snabbt upp en restaurang i planeten (Lonely Planet), the White Morph, som visade sig vara en fullträff! Vi parkerade utanför längs stranden och gick sedan in och mumsade i oss humrar,grillade laxar och annat gott. Nöjda gick vi sedan och lade oss i campern. Vi vaknade dock vid tretiden av att hela husbilen skakade! Det blåste som aldrig förr. Efter diverse diskussioner beslöt vi oss för att köra ett par gator upp och ställa oss lite mer i lä. Sedan när vi på morgonen vaknade så lyste solen för fullt och vi körde tillbaks till stranden och åt frukost.
Vi hade redan igår via telefon bokat in oss på valturen, och när vi kom till kontoret som avtalat vid 12-tiden idag fick vi reda på att 
samtliga morgonturer hade ställts in och "vår tur" var den första för dagen.Efter diverse diskussioner med kapten och inom familjen kom vi överens om att ställa in vår tur. Det blåste alldeles för mycket trots det fina vädret, gammal sjö fanns väl kvar sedan natten. Lite besvikna var vi, men Erik kom på att han faktiskt kanske kunde komma tillbaka hit, han är ju bara 12 år idag!

         Tillbaka